Ur min dagbok - 9.10

Efter två veckor i stan är jag åter i stugan. Ångesten gnager inom mig, som ett tyst sågverk som mal ner och förvandlar varje upplevelse till en ångestfylld planka. Jag försöker men kan inte få grepp om oron, smiter undan innan jag får tag på den, innan jag hinner vända och vrida och sätta ord och förklaring på den. Den förblir i bakgrunden när jag läser, fyller på ved eller löser sudoku. I fönstren, de två som vätter mot vattnet, hänger nya gardiner. Tunna, orangea gardiner, likadana som mamma har eller haft i sitt vardagsrum. När man sett ett ställe för länge slutar man ofta att på riktigt se det. Man lägger inte längre märke till detaljer eller ens helheten. En dag frågar någon vilken färg man har på vardagsrymsmattan, och man märker till sin egen förvåning att man inte längre minns.