Havet

I drömmen befinner jag mig vid en strand. Jag går längs stranden och ser ut över havet; jag vill dit, långt ut i havet. Jag får syn på en gammal paviljong en bra bit ut i vattnet och bestämmer mig för att ta mig dit. Även om paviljongen i sig inte har nån kontakt med fastlandet slipper jag ändå ut dit utan att bli blöt; jag följer en liten vassbeklädd sandbank som bildat en osynlig stig mitt i havet.
 Jag ser mig omkring i paviljongen, konstaterar att den flyter på vattnet och att det är en tidsfråga innan havet slukar den. Stolar och bänkar ligger omkullvältade och jag vet att innan paviljongen flöt ut i havet hölls där välbesökta danskvällar.
 Åt det ena hållet skymtar fastlandet genom fönstren och jag vänder mig mot andra hållet, går fram till fönstren för att se ut över det öppna havet. Jag blir besviken då jag märker att genom fönstren kan jag inte se hav utan in till ett till rum, en danssal. Jag kan se att även danssalen har fönster som vetter mot öppet hav men också dessa fönster leder bara in i ett nytt rum. Med viss svårighet kan jag skymta att även det rummet har fönster, fönster som ger en otrolig sikt ut över det öppna havet.
Men vad gör det? Jag står i det första rummet, och jag vet att dörrarna till både danssalen och det tredje rummet är låsta. Jag känner mig fången. Jag ville ut till havet och även om jag tog mig bort från fastlandet står jag ändå instängd i en paviljong och kan bara svagt skymta havet nånstans långt borta bakom väggarna. Det gör mig frustrerad att havet är så härligt nära mig, men ändå så outhärdligt långt borta, dolt bakom väggarna på en gammal paviljong.

Var finns nyckeln?

Kattvakten

Fortfarande i stan. Denna vecka för att se efter de tre katterna sålänge mor min är out of town. Detta är orsaken till att jag inte uppdaterar så mycket; de som läser den här bloggen är antagligen intresserade av vad jag gör där ute i skogen, inte i stan, och eftersom jag inte är ute i skogen känns det onödigt att uppdatera.

Jag önskar er alla en riktigt läskig halloween-vecka! Jag fick lite halloweengrejer på posten idag, ser verkligen fram emot fredag/lördag då jag får spöka ut mig riktigt ordentligt, ska försöka komma ihåg att ta en bild på eländet också :)

You can do it, dillen!

För ett tag sen sådde jag lite dill i en glasburk. Det konstiga är att även om stugan bara varit några grader ovanför minussträcket nu då jag varit i stan senaste vecka, och det knappt slipper nåt ljus in alls i stugan, så kunde jag se, när vi åkte en vända till stugan i torsdags, att det ändå dykt upp lite gröna filurer ur jorden. Ena riktiga kämparfrön var det där tydligen.

Laga mat på vedspis

Q: Hödu, hu e de att laga mat på en såndä spis? Går de slött eller?

A: Nå, det är ju nog helt klart mer tidskrävande än en vanlig spis. Först måst man få upp en ordentlig eld, och se till att man har mycket ved i spisen. Sen ska det brinna ordentligt i en bra stund innan spisen har blivit så upphettad att det ska gå att koka mat på den. Typ när de första vedträna blivit till glöd (ingen miniglöd här utan stora lysande klabbar som på några sekunder kan få ett nytt vedträ att fatta eld) och man lagt in flera trän som brinner ordentligt, då börjar det vara passligt att koka eller steka nånting. Så får man ju se till att det glöder och brinner ordentligt under hela kok/stektiden också.

Åh, så jävla dåligt förklarat, men du kanske fatta. Kort och gott: det är nog mycket mer arbete än med en vanlig spis, men jag föredrar ändå vedspis tusen gånger framför vanlig. Det är nåt så härligt med att behöva lägga så mycket energi och tid på matlagning, int bara låta nåt värmas i mikron sålänge man sitter framför tvn.

Sen är det ju mycket roligare att få äta mat som lagts mycket tid på, eller hur?

Att måla eller inte måla teakbord

Då jag ändå sitter fast i stan har jag passat på att besöka flera av stans olika loppisar, det har nästan blivit att besöka åtminstone någon av dem under helgerna - eller när jag nu är i stan. I måndags hittade jag ingenting alls, så det enda jag kom hem med var ett nitbälte. Idag hade jag å andra sidan turen med mig och hittade ett äkta teakbord för ynka fem euro! Det är väldigt nött och inte precis så charmigt, och därför köpte jag det med tanken att måla det vitt (som allt det andra jag målar vitt nu just). Men nu står jag här med bordet i min målarhörna i källaren och vågar inte. Måla ett teakbord vitt? Teakbord som är så fina i sig själva? Ja, inte just det här nötta gamla bordet då, men iallafall. Läskigt!

Överkänslighet

Förkylningen som bara blir värre håller mig kvar i stan. När jag vaknade idag hade jag t.om stegring - och jag har aldrig vare sig stegring eller feber.
Förkylningen i sig är inget jag stör mig på desto mera, vad som stör mig är den eviga klådan. Jag önskar att jag kunde säga att min hyperöverkänslighet gentemot i princip allting blivit bättre efter att jag ändrat mina matvanor för att låta kroppen ta en paus och helas. Men nej. Efter att nu i tre månader levt efter en matlista på endast 25 olika livsmedel, så kliar det fortfarande över hela kroppen. Det enda märkbara som hänt är att jag gått och fortsätter gå ner i vikt (hur mycket jag än äter blir jag ändå magrare). Det enda tillfälle då klådan faktiskt försvinner är när jag är ute i stugan. Där mår jag bra och är alldeles fri från all klåda, men efter bara några timmar i stan känner jag igen hur det börjar klia.
Jag har lärt mig mycket det senaste året, att lyssna mer på min kropp, att se hur inte bara olika födoämnen utan också händelser och känslor får kroppen att reagera. Och det kan jag på ett sätt vara väldigt glad för att jag fått lära mig - och fortfarande lär mig mer för varje månad. Jag har blivit mer uppmärksam.
Jag vet fortfarande inte vad som till att börja med orsakade min hyperöverkänslighet, men den är här, och det bästa jag kan göra är att inte gå och vara ledsen (det orsakar ändå bara mer klåda), utan se till att lära mig läsa min kropp för att kunna lugna ner den. Jag kunde sitta i en iskall dusch och gråta, men jag orkar inte göra det längre, jag orkar inte vara ledsen när jag kan, åtminstone försöka, vara glad. Jag får lära mig att deal with my shit.
Det är intressant hur klådan ALLTID kommer efter bara några timmar i stan. Detta får ju inte precis några tankar om att kanske kunna bo i stan och arbeta, att växa sig starkare. Snarare tvärtom. Jag undrar vad allt det är som får klådan att härja, när jag kommer in till stan. Jag vet åtminstone att stressen är en stor orsak, jag har också ett tag misstänkt att elektriciteten är en stor bov i dramat - efter att ha funderat lite över hur det alltid känns som ett störande fält som får mig att bli okoncentrerad och "svag", kom jag fram till att det nog är en stor chans att min överkänslighet tagit det till ännu en ny nivå och låtit kroppen börja reagera på elektricitet. Vad reagerar jag INTE på nuförtiden?

Hursomhaver, kan inte vänta på att få komma ut i stugan igen för att slippa klådan, men samtidigt ställer jag mig tveksam till att åka ut dit innan förkylningen blivit bättre - är jag där kommer jag inte kunna ta det lugnt utan gå ut i det kalla regnet och arbeta, och har jag inte hunnit bli frisk då kommer jag ju antagligen bara förlänga förkylningen med flera veckor.

Nogfunderat för inatt, nu är det dags att sova (vilket jag med all säkerhet kommer behöva sömnmedicin för, får aldrig någon sömn på egen hand när det kliar på detta vis).

Min önskesten

Senaste vinter satt jag hos min mor och bläddrade i min gamla mapp från dagis. På en sida fann jag detta. Jag och mina bröder skrattade så tårarna sprutade. Min högsta önskan var en sån lustig kontrast till de andra barnens önskningar. Jag undrar om dagistanterna kanske tänkte att antingen blir det en pyroman eller en skogstomte av mig. Hah, och se hur det gick :)

Varken mer eller mindre

Inte bara fåglarna

Inte bara småfåglarna som behöver äta, eller hur? De tre rådjuren som alltid skuttar in på tomten i skymningen ska ju också ha nåt gott!

Fotdon

Ibland när jag tar på mig ett par skor, skrattar jag åt att även när jag är ute i skogen, alldeles ensam, så behöver jag minsann 5 par skor iallafall. Ja, de svarta sätter jag bara på när jag ska in till stan igen, men de övriga; stövlarna, crocsen, kängorna, och lenkkitossorna - jag använder dem allihopa.

Kanske mest stövlarna...

Förövrigt befinner jag mig fortfarande i stan och kommer allra tidigast på tisdag åka tillbaka till stugan. Då jag känt mig lite mulen i sinnet de senaste dagarna har jag inte velat vara ensam där ute. Det är ofta inte bra att sitta ensam med sina tankar ifall man känner sig nere.

Bastudag

Lika säkert som man alltid kommer på tusen saker man måste göra när man precit lackat naglarna, så kommer jag också ställa mig ute och hugga ved och bära stockar direkt efter att jag kommit ren och fräsch ur bastun.

På tal om mörkret om kvällarna

Blandade bilder

Steg i mörkret (eller: pissäventyret)

Ur min dagbok, 15.10

Det är alldeles mörkt ute när jag, för att pissa, öppnar dörren och går ut på verandan. Samtidigt som jag blickar upp mot himlen och mumlar "stjärnklart.." känner jag en lukt som förvånar mig. Hästskit. Då jag stiger ner på gräset, går några steg och just ska dra ner byxorna, hinner jag tänka att jag inte borde känna lukten av häst då det är runt 13 km till närmaste by och ännu längre till närmsta stall. Nästa sekund hör jag steg nånstans i mörkret. Jag uppfattar fort att vad det än är där ute i mörkret så är det högst två meter ifrån mig, och kommer närmre. Jag hinner inte ens bli rädd, utan börjar bara backa bakåt, mot stugan, och viker inte för en sekund med blicken från det håll stegen kommer (när det är mörkt i skogen på kvällen ser man ungefär en meter framför sig, inte mer). Jag backar upp för trappan och in genom dörren, fortfarande med blicken fäst ut i mörkret. Jag vet att ficklampan ligger ovanpå spisen bredvid ytterdörren och trevar där med handen. För en sekund vänder jag blicken mot spisen, och när jag i nästa fått på lampan och låter ljuset rulla över, först det ställe jag hört stegen, och sedan resten av tomten och ut i skogen, så är jag ensam. Jag förstår genast, tack vare hästlukten, att det var de tre rådjuren som kommit på besök ännu en gång. Annars skulle jag, som ju är mörkrädd och varje kväll spinner ihop scenarion där galna yxmördare smyger runt knutarna, skitit ner mig av rädsla.

Jag älskar det här. Jag älskar att det händer så mycket spännande saker hela tiden. Jag älskar att vara rädd om kvällarna där jag sitter ensam i beckmörkret i en stuga i skogen, 13 (?) km till närmsta granne. Jag älskar att gå i skogen om dagarna och plötsligt snubbla över något stort djurs sovplats och snabbt få smyga därifrån. Jag älskar att vakna upp i en kall stuga om mornarna och behöva arbeta för att få värme (istället för att vrida på ett batteri går jag ut och hämtar ved och tänder en brasa i spisen). Jag älskar att var och varannan dag hitta tre rådjur på tomten när jag går ut. Jag älskar mörkret fastän jag är mörkrädd. Jag älskar att känna mig levande.

Lunchrusningen

Det är något väldigt rofyllt med att titta på fåglar. Blev så glad när jag kom på att jag ju kan ge dem lite av de frön jag alltid äter. De blev ännu gladare.

(en av mina rökelsehållare fick agera matfat)

Ur min dagbok - 9.10

Efter två veckor i stan är jag åter i stugan. Ångesten gnager inom mig, som ett tyst sågverk som mal ner och förvandlar varje upplevelse till en ångestfylld planka. Jag försöker men kan inte få grepp om oron, smiter undan innan jag får tag på den, innan jag hinner vända och vrida och sätta ord och förklaring på den. Den förblir i bakgrunden när jag läser, fyller på ved eller löser sudoku. I fönstren, de två som vätter mot vattnet, hänger nya gardiner. Tunna, orangea gardiner, likadana som mamma har eller haft i sitt vardagsrum. När man sett ett ställe för länge slutar man ofta att på riktigt se det. Man lägger inte längre märke till detaljer eller ens helheten. En dag frågar någon vilken färg man har på vardagsrymsmattan, och man märker till sin egen förvåning att man inte längre minns.

En.. odlingsbänk?

Åh, jisses. Fick för mig att jag skulle använda grantoppen som brutits av i stormen till en odlingsbänk. Så, sagt och gjort, jag gick efter yxan och högg till två sågade stammar till fyra kortare. Hur jag hade tänkt där vet jag inte riktigt. Och när jag hunnit så långt som på bilden insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag höll på med, och att det dessutom började skymma så smått, så jag ryckte på axlarna och gick in och eldade. Jaja, får lista ut hur jag ska fortsätta med det här projektet när jag åker tillbaka till skogen om några dagar (har ärenden i stan och är därför hos mor min några dagar).

Elden

Att ständigt behöva elda och att alltid ha sotiga händer med brännblåsor efter eldens framfart inspirerar mig tydligen i måleriet. Ofärdig målning (jag är livrädd för att måla ögon, och bakgrunder är jag usel på att hitta på).

Ur min dagbok - 24.9

Jag är inte helt säker på vad jag vaknade av, kanske det var det knaprande ljudet från kokvrån (har mössen hittat in igen?), eller kanske det helt enkelt var att det så sakteliga började ljusna utanför, som fick mig att vakna till. I stugan är det ännu alldeles mörkt, och värmen från de två spisarna som fått mig att knappt kunna somna igårkväll, hade sjunkig med många grader. Jag stiger i gummistövlarna bredvid dörren och går ut för att kissa. Det är fortfarande tillräckligt mörkt för att jag bara ska sätta mig på huk nån meter från stugtrappen. Det blåser ännu och solen som snart går upp bakom träden på andra sidan sjön färgar himlen röd.

Inne igen byter jag ut nattens utbrunna värmeljus mot nya och sätter mig sedan med tändstickorna framför spisen för att försöka få upp en eld och få lite värme i stugan. Jag fyller på med en skopa vatten i tekannan och ställer den på spisen. Skalar ett päron. Märker att veden inte vill brinna och drar på mig stövlarna och går ut. Plockar ner lyktan som hänger på verandan och går med den i handen till vedlidret för att hämta in lite torrare ved. En stund senare sätter jag mig vid bordet med en kopp te, en skål päron, och ett kokt ägg jag hämtat från kylväskan på verandan. En svanplog flyger förbi utanför stugan. Vattnet lyser rött av solen som nu börjar dyka upp ovanför träden. Jag njuter en stund av lugnet i att se världen vakna till en ny dag, sedan drar jag på mig kläderna och går ut. Jag har bestämt mig för att göra en tur med cykeln. Klockan visar 07:42. Måndagsmorgon.

Tuppen och minken

Det här är ett inlägg om tuppar. Du läste rätt, ett inlägg tillägnat shittthuusi.

Även om jag gillar shitthus tusen gånger mer än vanliga toaletter, så är dessa grisiga små tillhåll lite skrämmande. När jag var yngre var jag rädd för att huggormar skulle ligga och lura där nere i hålet, redo att hugga tag i rumpan på en, numera är det minkar jag oroar mig för. Inte blev det bättre när min mor kom på besök för ett tag sen och upptäckte krafsspår vid tuppdörren, av krafset skulle man tippa på att det var just en mink. Vänta bara, ännu kommer nog dagen då jag med byxorna nere vid vristerna kommer flygandes ut ur tuppen med en mink fastbiten i röven. Hujeda.

På tal om läskiga kisshändelser, i måndagskväll när jag skulle ut och kissa i mörkret hände något som får mig att aldrig igen glömma att hålla ficklampan och morakniven i ett stadigt grepp när jag går ut i beckmörkret om kvällen. Men vad som hände, det berättar jag imorgon.

I ärlighetens namn så föredrar jag nog att sitta och titta ut i skogen istället för att glo in i en kakelvägg.

Inga visor sjöngs idag

Under förmiddagen satt jag en stund och bläddrade i stugans två gästböcker, och de små texterna som besökarna lämnat efter sig (som sträckte sig så långt bak som 1986) fick mig att skratta och gråta om vartannat.

Kunde läsa att denna dag för exakt 25 år sedan (17.10.1987) blev sommarmöblerna inburna i stugan, och min mormor satt och sjöng sommarvisor, och nån julvisa. Jag blir både så glad och ledsen när jag läser i gästboken. I endel inlägg nämns så många människor som den dagen besökt stugan, och idag har de alla lämnat oss.

Känns konstigt att tänka på...

Istället för dator

... så kanske jag sitter och löser korsord och sudokun, hör på radio, bygger nånting, målar en tavla, går på upptäcktsfärd i skogen, bär in ved, badar bastu, räfsar löv, paddlar kanot, läser en bok, eldar i spisen, eller något annat. Och jag mår så mycket bättre.

På tal om att gå på upptäcktsfärder. När jag gick i skogen häromdagen hittade jag ett skelett från en älg, skallen och allt fanns kvar. Tror jag ska gå och hämta allting någon dag och hitta på nåt roligt med benen. Men vad kan man göra med gamla ben från en älg? Har nån nåt förslag får de gärna dela med sig! :)

Drömfångare/annorlunda fågelmatare

De senaste dagarna har jag snöat in mig på drömfångare, något jag gått och tänkt på länge, och när jag väl fått en färdig och kunde konstatera att de är löjligt enkla att laga, så har nya drömfångare kommit till stup i kvarten.

När jag befann mig i stan i helgen passade jag på att köpa fågelmat, då jag märkt att jag har en massa småfåglar som flyger fram och tillbaka vid verandan. Kom på idén att istället för att bara hänga upp talgbollarna som de är, så kunde jag använda dem som "fjädrar" till en drömfångare (på så sätt kommer ju fjärdrarna flygandes av sig själv till drömfångaren ;)). Jag vet inte hur snyggt det sist och slutligen blev, men bra mycket finurligare än bara en talgboll hängandes i ett band i ett träd, det måste ni väl hålla med om att det var?

En drömfångare jag snabbt rafsade ihop igårkväll. I mitten trädde jag en pärla, sen hängde jag upp den i det ena fönstret.

12.10.2012, fredag

I fredags tog jag äntligen tag i mitt... växtproblem. När jag studerade hade jag två stycken fina gröna växter i min lägenhet, men efter en flytt stod de nere i en källare i närmare ett år tror jag, vilket fick dem att förlora all sin grönska och bara bli lite pinnar som sticker upp ur två krukor. Nu har jag äntligen planterat om dem och lagt dem vid fönstret i stugan, i hopp om att de ska återställa sig. Vi får se hur det går.

Nåt annat som behövde göras var att gräva nya rännor längs med vägen till stugan. Att det regnar nästan varje dag och attt obehöriga använder vägen, gör att den är helt sönderkörd. Jag som ju bara har en cykel slipper knappt fram alls i gyttjan. För att få bort de värsta pölarna stod jag i över en timme i regnet och grävde rännor från vägen ner i dikena. Nu är det mycket bättre! :)

Morgonsol

Trots att det är mitt i oktober går det fortfarande alldeles bra att sätta sig i bara nattlinne och yllesockor i morgonsolen på trappen utan att frysa.