5 containrar, en förlorare och några tankar om lycka.

En av mina favoritsysselsättningar vid datorn är att titta på off-grid-living klipp på youtube. Här är två jag tittade på idag som jag gillade särskilt mycket. Killens blogg hittar ni här.

.. och tänk att bo så här? Jag har sett många klipp från containerhem, men den här var nog lite speciell. Det ser så otroligt stort och luftigt ut, inte alls som de flesta containerhem (jag sett) som ser väldigt trånga och små ut.

Ett annat klipp jag återkommer till nu och då sen jag hittade det i början av året, är det nedan. Det är nog mitt favorit tinyhouseklipp. Kvinnan i klippet sätter ord på mina tankar och vid 5:30 har mina ögon lätt för att tåras, då hon talar om hur hon förut inte visste att det fanns andra alternativ, och att hon önskar andra i samma situation förstå att det faktiskt finns alternativ. Jag kämpar varje dag med att inte tappa tron om att det finns just andra alternativ - ett alternativ för mig, och även de dagar jag fullt tror på att alternativet finns där ute, så känner jag mig som en förlorare i livet. Varför? För att det är vad jag blivit lärd; framgång är pengar, och därav är framgång att göra sådant som ger pengar, mycket pengar. Något annat vi blir lärda att sätta likhetstecken mellan med framgång är familj. Har vi pengar och familj är vi nått framgång i livet, vi är lyckliga.
Därför inte bara känner jag mig som en förlorare - jag ser mig själv som en förlorare. Jag har inget som helst intresse av ett arbete som inte omedelbart är gott för mig (alltså: jag älskar att arbeta, men att arbeta för någon annan som i sin tur tackar mig genom att lägga in pengar på ett konto, det är en av mina största mardrömmar), och jag älskar min ensamhet*. Är jag inte då vad vi (människan) kan peka ut som ett perfekt exempel på en förlorare? Är jag inte då det jag i 20 år blivit lärd och skolad bort från?

Men vad är då det vi i grunden söker i livet? Jo, lycka. Och lyckan placerar vi sedan på olika saker, titlar, tillstånd. Pengar. Vi placerar den på dessa ack så flyktiga ting, alltjämt övertygade om att med lite mer kommer vi bli lyckliga. Men blir vi någonsin lyckliga? Når vi någonsin det där ögonblicket då vi känner fullkomlig lycka och så också förblir? Eller är det som med klänningen du köpte för en tid sen - just då det mest fantastiska och du kände glädjen ända ut i fingertopparna när du snurrade på dansgolvet? Nu bara en av dina tjugo andra helt okej klänningar sålänge du sitter vid skärmen och suktar efter det där helt sjukt snygga fodralet på internetbutiken. Klänningen är fortfarande snygg, men någon glädje ut i fingertopparna ger den inte.

Och även om vi inte tröttnar, ifall vi lever på ett sätt som gör oss fullkomligt tillfredsställda, är det inte ändå väldigt riskfyllt att sätta lyckan i famnen på något så skört? Vi kommer slås i spillror ifall det en dag tas ifrån oss - vilket det mesta också görs, förr eller senare.

Därför är inte heller ett liv "alternativt leverne" mer säkrande för lycka än något annat sorts liv, och det måste jag påminna mig själv om gång på gång. Det kan verka som en nobel sak att vilja leva fattigt (pengamässigt) och utan vad vi kan kalla "lyx", men sålänge jag lägger lyckan i att få leva på det sättet är det lika illa som något annat levnadssätt. Ifall jag tänker "jag är lycklig när jag får bo i skogen" har jag lagt all min lycka i famnen på just det - att jag får bo i skogen, och ifall den möjligheten en dag tas ifrån mig (sjukdom/handikapp) kommer jag bli djupt olycklig.

Att lägga sin lycka i händerna på något så ohållbart som världen och vad som händer i den, är det inte väldigt dumdristigt?
Kanske vi borde söka lyckan någon annanstans.

Jag inser att det här inlägget till att börja med bara handlade om youtube-klipp men att jag som så ofta spårade ur när mina tankar somvanligt kom i vägen. Nå väl.

Godnatt :)

*  Nån kanske minns att jag här för ett år sedan hade en tid då jag mådde dåligt över att vara så ensam. Jag tänkte och funderade mycket på saken, nånting förändras i mig och behovet av en annan människa försvann. Kanske jag förstod att jag inte kan lägga min lycka i händerna på en annan människa. Eller kanske jag bara insåg att det är dumt att vilja ha någon nära när jag ändå trivs bäst ensam.